Bröllop på 1800-talet - Hade inget med kärlek att göra

Frieriet
Förr i tiden, eller på 1800-talet som vi valt att berätta om, var det ofta så att frieriet framfördes av en släkting eller närstående som kallades ”bönmålskarl” eller ”böneman” vilket ju inte låter så upplyftande. För sitt besvär belönades han av bruden. Det skulle vara en gåva som hon själv gjort som t.ex. ett par vantar eller varför inte strumpor. Bönemannen frågade först brudens föräldrar, de hade oftast redan tidigare bestämt med brudgummens föräldrar. Brudparets egen vilja lades det ingen större vikt på. Förmögenhet och gårdens storlek var viktigare än kärlek på den tiden. När brudparet, eller fästefolket som de kallades på den tiden, tog ut lysning hos prästen överlämnades samtidigt en gåva till honom. Det brukade ofta vara en ost eller kanske hemvävt tyg. På andra lysningsdagen lämnades, precis som det görs idag, gåvor till brudparet av vänner och släkt.

Bröllopsdagen
Hemma hos brudgummen var det livat på bröllopsdagen. Då hölls det en sed som kallades för ”utridaröl” . Alla brudgummens släktingar samlades, förridare och kanske musikanter. En del kom ridande andra gående och en del åkande i häst och vagn. Många hade sina egna gevär med sig, eller en pistol. Samtliga avlossade skott på vägen till kyrkan. Vid alla stugor och gårdar som man passerade under sin färd till kyrkan sköts det salut. Efter att vigselakten avslutats och man kommit tillbaka till bröllopsgården sköts det en extra stor salut av alla som hade vapen med sig. Skulle vigseln vara i en kyrka möttes bruden och brudgummen där, tillsammans med sina gäster. Själva ceremonin kunde gå till på olika vis. Brudparet kunde gemensamt vandra upp till altaret, före dem gick spelmän och unga flickor med kransar av vackra ängsblommor på sina huvuden. Ett annat sätt var att brudgummen, till skillnad från bruden, ledsagades av sin far eller annan släkting fram till altaret där bruden väntade tillsammans med sin far eller annan släkting. Man trodde att just den här ceremonin skulle leda till ett lång och lyckligt äktenskap.  Därför var det viktigt att brudgummen inte fick se sin brud förrän vid altaret.

Festen
När vigseln var avslutad åkte brudparet tillsammans med alla sina inbjudna gäster till bröllopsgården. När alla anlänt och hittat sin plats läste vigselprästen oftast en bön över brudparet och lyste guds fred över dem. Akten avslutades med att alla sjöng en gemensam psalm. Själva måltiden börjades ofta med smörbakelse och buljong. Sedan åts det av bara den, nu var det fest och det fanns ingen ”måtta” på ätandet. Enligt den tidens vett och etikett, var det ofint att inte smaka allt som bjöds i stora portioner. Det höll givetvis tal, även förr i tiden, oftast en utsedd värd, som också hälsade alla gäster välkomna till festen. Brudparet fick så klart hedersplatsen vid det hästskoformade bordet. Herrarna satt till höger om brudparet och damerna till vänster, inte som idag då män och kvinnor oftast sitter intill varandra. Så var det också i kyrkan, herrarna satt på ena sidan och damerna på andra, även vid vanliga gudstjänster. På sommar, då de flesta bröllop ägde rum, dukades middagen gärna upp i en berså. Gästerna bjöds inte bara på god mat, brännvin och husets öl flödade rikligt under festligheterna. Tal till brudparet kom från prästen men också från föräldrarna, släktingar eller andra närstående personer. Efter alla tal höjdes glasen till en skål, ju fler talare desto gladare stämning.

Glada fattighjon
En vanlig sed från den här tiden var att bruden la en bit av varje maträtt i en speciell skål som sedan gavs till det första fattighjonet som kom till gården. Denna sedan var allmänt känd så många hjon kom till gårdarna i hopp om en smakbit av livets goda. Efter middagen, som ofta tog flera timmar, var det tid för dansen, Först dansade brudparet, sedan kunde prästen eller brudens far bjuda upp bruden till vals. Under dansens pauser fick alla herrarna öl med damerna bjöds på kaffe. Efter valsen skulle man ”dansa kronan av bruden”. Bruden ställde sig i mitten och flickorna dansade i ring runt henne. När musiken och flickorna stannade gick bruden, med förbundna ögon, fram och satte sin krona på en av flickornas huvud. Den som fick kronan var nästa brud i ”brudstol”. Efter det fick bruden sätta sig på en stol, hon och alla flickorna fick ett glas vin. Det var botten upp och sedan kastades glaset i den öppna spisen. Nu var det brudgummens tur. Han sattes på samma stol och ungkarlarna gick runt honom med fyllda glas. Var och en stannar framför honom och skålar, när alla höjt sina glas kastar även brudgummen sitt i den öppna spisen.

Återställare
Dagen efter bröllopet är det brudparet som agerar värdpar. De gäster som stannat över natten bjuds då på en återställare, det ska vara ett malörtsbrännvin som kallades ”bäsken”. Efter det bjöds det på frukost, det promenerades och vilades en ”lur”. Då tidens ätande och supande, vid bröllop, gick ofta till överdrift. Men man får inte glömma att det var brukligt att äta och dricka så mycket man kunde och en ära för värdfolket om man kunde supa gästerna under bordet. Så här kunde ett bröllop i de högre stånden gå till, men långt ifrån alla fick ett sådant bröllop. De flesta bröllop genomfördes säkert med måttlighet. Ofta hemma i brudens föräldrahem som dekorerats med vackra blommor.

Skålpengar
Fattiga människor eller torpare gjorde vad de kunde med sina bjudningar. Gästerna hade, även i detta fall, med sig ”förning” eller ”skålpengar”. Värdparet räknade alltid med att deras gäster hade med sig något ätbart, vilket underlättade rejält för de mindre bemedlade. Detta hängde med och var brukligt i vårt land ända in på 1940-talet. Förning kunde bestå av tårtor, bakelser eller ostkakor. De flesta gäster kom med häst och vagn. På sommar släpptes hästarna ut på bete och på vintern ställdes de in i en varm och god lada, alla skulle ha det bra när det var fest. De allra fattigaste och enklaste människorna, drängarna och pigorna, kunde så klart inte ha så stora bjudningar. Oftast samlades de få gästerna hos husfolket till en enkel men värdig middag. Man dansade inte kronan av bruden men ett och annat glas höjdes nog.

På grön kvist
Förr, och än idag, säger man, att när en ungkarl gift sig är han på grön kvist. Det kommer från en gammal ceremoni. Man vet inte riktigt om det var vid bröllopet eller lysningen det kom till, men troligtvis var det vid lysningen. Bygdens ungkarlar hämtade en gran från skogen och brudgummen placerades i storändan av granen. Han bars därefter sittande på den fram till lysningsgården. Där de sedan festade på mat och dryck. En sed som inte var så upplyftande var att det planterades två granar, som barkades men behöll en stor del av toppens krona. De fick stå kvar så länge som möjligt. Den ena representerade bruden, den andra brudgummen. Den vars gran föll först skulle också dö först. Att gifta sig för tvåhundra år sedan var inte som det är idag. Undra vad våra kommande förfäder kommer att tycka om vårt sätt att gifta oss, när de skriver om oss, om så där, tvåhundra år?