Sylvia och Kjell-Åkes Diamantbröllop

Tanken är att man ska ge varandra en gåva gjord av det material som bröllopsdagen är uppkallad efter, till exempel läder efter tre år, siden efter 12 år och järn efter 70 år tillsammans.

För Sylvia, 81, och Kjell-Åke, 85, började deras gemensamma liv på 40-talet då de cyklade till en dansbana. På den tiden cyklade man flera mil för att nå dansbanan och det föll sig naturligt att man följdes åt, vilket gav mycket tid till umgänge.

- Vi hade kikat på varandra innan, berättar Kjell-Åke och Sylvia lägger till ”ja, det blev ju så” om deras bröllop tre år senare.

25 gäster, bestående av brudparets föräldrar och syskon, deltog vid vigseln i Klosterkyrkan i Lund då paret skred upp för altargången tillsammans. Sylvia bar en duvblå klänning som inhandlats färdigsydd, matchande blå slöja, vita handskar och en krona som hon hade fått låna.

- Det blev som vi hade tänkt oss, säger Sylvia.

- Fint väder var det.

Efteråt följde middag på en restaurang med tal, men ingen dans. Som var brukligt på den tiden betalade brudens föräldrar för hela bröllopet. Men någon smekmånad blev det inte.

- Det kom inte på tal på den tiden, förklarar Sylvia, dessutom var vi lantbrukare så vi hade inte tid. Bruden hade ingen brudkista men hon hade själv sytt och broderat till det gemensamma hemmet, till exempel namn på lakan och handdukar.

Efter bröllopet bytte Sylvia sitt efternamn Isaksson till Kjell-Åkes efternamn Andersson. Kjell-Åke hade i sin tur fått efternamnet av sin far som hette Anders Nilsson, som i sin tur fått sitt namn av fadern Nils Andersson.

Trots att paret redan hade planerat att gifta sig så småningom skyndade det väntade barnet på planeringen. Sylvia och Kjell-Åke kände själva att de borde gifta sig utan att för den skull få påtryckningar från omgivningen. 

- Ja, det kände vi själva, säger Sylvia.

De förlovade sig till midsommar och gifte sig fyra månader senare samma år. Ytterligare två månader senare kom deras för tidigt födda dotter till världen och ett och halvt år senare fick hon en syster. Femton år senare föddes en liten pojke på sladden.

Det var jätteroligt, minns Sylvia, syskonen var  rädda om honom och skämde bort honom. De ville ge honom allt fint.

De minns hur de brukade cykla rundor med barnen. Den äldsta dottern satt bak på sin mors cykel och den yngre låg i en låda på en knarr (ett mellanting mellan en lätt motorcykel och en moped). 

- Det är roligt ännu när de träffas, berättar Kjell-Åke och ler, de har alltid lekt och haft roligt med varandra. Nu har de hela tio barnbarn och nio barnbarnsbarn.

Hur började det då, vad var det som fick dem att falla för varandra?

- Jag hade lantbruk innan och behövde någon i lantbruket, säger Kjell-Åke. - Jag sökte det enkla, inget högfärd och någon som inte ville illa. Sylvia säger att han dansade bra.

De tror att de lyckats hålla ihop i så många år för att de alltid jobbat tillsammans hemma på gården.

- Vi levde på det, säger Kjell-Åke.

De tycker också att de har haft samma åsikter om barnuppfostran och att de mer levt för dagen än att planera så mycket framåt.

- Och så tycker vi väl om varandra fortfarande, skrattar Kjell-Åke.

De påstår att de inte har jobbat för att det ska fungera. 

- Nej, det har alltid flutit på, säger Sylvia. Konflikterna har heller inte varit många.

- Vi bråkar inte så mycket, berättar Sylvia.

- Är det något så får man väl gå ut en runda så går det över.

- Ja, vi har löst det för dagen, fyller Kjell-Åke i.

Inte ens när de flyttade ihop uppstod några konflikter, trots att detta inte skedde förrän efter bröllopet. 

- Nej, det hade vi inte tid med, förklarar Sylvia. Och inredningen gick smidigt då det inte fanns så mycket att välja på vad det gällde möbler.

De levde i två rum utan kök men hade spis och utedass. Vatten fick de först bära in och sedan bära ut igen. 

- Det är roligt att minnas, säger Kjell-Åke.

- Jag har aldrig varit för någon som varit högfärd.

Trots att de hade lite plats hade de alltid mycket folk på besök, så det var ingen brist på liv och rörelse i hemmet.

Innan de flyttade ihop bodde Sylvia hemma hos sin mor och far där hon jobbade i lantbruket, men hon hann också med att jobba som elev i köket på Trollenäs Slott innan hon gifte sig. Kjell-Åke som redan hade lantbruk när de träffades hade även jobbat ett par år på järnvägen i sta’n.

- Men det var inget för mig, säger han.

Under alla år tillsammans har de aldrig känt att de velat prova på något annat utan har trivts med att jobba tillsammans på gården. När sonen sedan fick barn var barnen hemma hos sin farmor och farfar istället för på dagis.

För att få tid tillsammans har de kört på Sverigesemestrar. Så firade de också sin 50-åriga bröllopsdag, genom att köra en runda några dagar. 40-åriga bröllopsdagen firade de med att åka till Grenå med ett annat par. De påstår att de kommit ihåg alla sina bröllopsdagar.

- Ja, jag i alla fall, säger Sylvia och ler.

Att ha varit gifta i 60 år och fira diamantbröllop är imponerande men Sylvia och Kjell-Åke är också inspirerande med sin enkla inställning och lättsamhet. I dagens samhälle har vi blivit allt mer vana vid att hasta runt, stressa från dagis till jobb och tillbaka, satsa på en karriär, förverkliga oss själva och planera in lite kvalitétstid med varandra när vi hinner.

Att ta det i ett lugnare tempo, rå om sin relation dagligen genom att umgås och finnas till hands för varandra är viktigt. 

- Var rädda om varandra, säger just Sylvia som råd till blivande brudpar.

När man gifter sig är det inte bara själva bröllopsdagen man ska planera för utan hela livet. Naturligtvis kommer det att uppstå konflikter och meningsskillnader men det gäller att finna lösningar tillsammans och njuta av tiden som gifta. Kanske får man då tillfälle att tänka tillbaka på sitt underbara bröllop 60 år senare!