Tahitipärlan - svart dramatik

I det svarta färgdjupet finns ett imponerande färgspel. Just därför har Tahitipärlan fått smeknamnet påfågelpärlan, färgerna sträcker sig från mörkgrå till gröngrå och aubergine, ibland kan man även få se krusbärsrött och många olika blåtoner. Det underbara färgspelet gör att pärlorna kan ta upp färgen på dina läppar eller dina ögon, en spännande effekt av ett smycke. De svarta pärlorna kan ta upp dina himmelsblå gluggar, dina smaragdgröna ögon och dina mörka bruna brunnar. Med en klänning vit som en bröllopsklänning får de svarta pärlorna ännu större effekt än när de hänger på en färgad klänning.

Ovanlig på brud
Svarta pärlor till en vit brudklänning passar till den moderna bruden med känsla för starka effekter. Du kan vara helt säker på att väcka uppmärksamhet om du bär Tahitipärlor till brudklänning. Var bar förberedd på att betala mycket för denna extravagans, de svarta kulturpärlorna är de dyraste. De är först på senare tid människor fått upp ögonen för de vackra svarta pärlorna och hur läckra de är till nästan alla kreationer. Som bröllopssmycken är de ovanliga, men kanske kan det bli den senaste modegrejen, bara någon vågar introducera dem i ett bröllop? Du kan bära pärlorna i din ring eller som örhängen, då kan du samtidigt smycka din brudklänning med dem. Väljer du däremot att bära ett halsband eller ett armband bör klänningen vara enkel så det ena inte slår ut det andra. Ett svart halsband eller ett svart armband tar så mycket plats och glans att det blir för mycket om du samtidigt bär en smyckad, glänsande klänning med mycket spets och volanger. Man måste till en viss grad välja vad man vill fokusera på, smyckena eller klänningen, eller låta båda vara enkla och harmonera med varandra.

Ett sandkorn blir till en pärla
Tahitiska kulturpärlor är de mörka söderhavs-kulturpärlor man först och främst hittar i franska Polynesien och på Cook-öarna. Pärlorna växer i östra Pictada Margaritifera och är den ända naturligt svarta pärlan. Namnet kultur kommer från att pärlorna är kultiverade, det vill säga att människor gett naturen en hjälpande hand genom att dyka efter dessa pärlor. Pärlorna finns både i färskvatten och saltvatten. Naturpärlorna skapas av att små partiklar, till exempel ett litet sandkorn, tränger sig in genom öppningen på pärlsnäckans skal. Som regel klarar musslan att stöta bort främmande föremål men när detta inte går bildar den ett lager med pärlemor runt sandkornet för att skydda sig, det blir en naturligt skapt pärla.

Svarta pärlor
Många av de pärlor vi ser i handeln är kulturpärlor. Som i Tahiti där de svartläppade pärlmusslorna samlas ihop och hängs i vattnet, i klasar under flybryggor eller flottar. När musslorna blivit lagom stora hissas de upp på land. Man öppnar dem lite och lägger in en pytte liten bit av ett musselskal i musslans inre. Därefter sänker man ner musslan igen, på ett annat varmare ställe i lagunen. Där ligger dem och blir påpassad och omskött i två år. Efter de två åren tas den upp och man kan ta ut de skinande pärlorna. Gamla tiders pärldykare, som med livet som insats dök ner till musslorna och hämtade upp dem med hopp om att de innehöll en värdefull pärla är lyckligtvis förbi. Pärldykarna var ofta mycket fattiga människor som bara försöket överleva genom att leta efter pärlorna. Några fick dykarsjukan, några hjärnskador av att dyka så långt ner för att skynda sig upp igen. Några dog i sin jakt på pärlor åt de rika.

Duggdroppar av månsken
Pärlorna är mytomspunna för sin skönhet. En gång sa man att pärlorna blir till av att daggdroppar i månsken faller ner i havet och sväljs av pärlmusslorna, vackert eller hur? Redan de gamla romarna viste att de skulle värdesätta pärlorna. Imperiets rikaste kvinnor gick gärna till sängs med pärlhalsband på sig så att de skulle bli påminda om hur rika de var direkt de vaknade. Korsfarare tog med sig pärlorna till Europa där det blev sett som ett exklusivt privilegium för de rika och kungliga att bära pärlorna. Enligt en lag, som uppkom 1612 i England, var det förbjudet för ”vanligt folk” att bära pärlorna. Det sägs att då en rysk medlem av tsarfamiljen gifte sig, var den pärlbesatta klänningen så tung av ”daggdropparna” att hon nästan inte klarade att gå.

Pärlskötsel
Pärlor är sköra och bör behandlas med omsorg för att behålla sin glans så bra som möjligt. Förvara pärlsmycken var för sig, eller packa in dem i pappersnäsdukar när de inte används. Lägg dem inte, som många gör, i bomull, det torkar nämligen ut pärlorna. Pärlorna ska heller inte läggas på kallt underlag eller förvaras i ett mörkt och torrt rum för länge, då kan de nämligen förändra färg. De användbara pärlorna, pärlsmyckena passar till tröjor, blusar och djupa urringningar och ska användas ofta eftersom pärlorna behöver fuktigheten från din hud. Undvik däremot hårspray, kosmetika och parfym direkt på pärlorna. Detta lägger sig som ett belägg runt pärlorna och de blir matta och inte lika fina. Pärlhalsband, och då speciellt det svarta dyrbara bör med jämna mellanrum kontrolleras hos en gulsmed, mins vartannat år. Använder du pärlorna ofta bör de rensas och träs om. När du använder dem slits och sträcks sidenbanden de är trädda på, ingen anledning att slita ut dem genom att bära halsbanden på natten alltså.

Kostsamma pärlor
Tahitipärlorna är de dyrbaraste av alla kulturpärlor för att de är så stora och pärlemorskiktet så tjockt. Därför blir de ofta kallade ”pärlornas drottning”. Det finns pärlor i alla möjliga färgnyanser men vita och svarta pärlor är de som har bäst kvalité och därmed de mest exklusiva. Det krävs mod för att våga bära svarta smycken till ett bröllop, det sker så sällan. Just till bröllop är den vita färgen genomgående eftersom den symboliserar oskuld. Ett vitt pärlhalsband understryker det romantiska, feminina och oskyldiga. Bär du där emot ett svart pärlhalsband, blir du mer mystisk och spännande i tillägg till den oskyldiga framtoningen och möjligen ser du lite sexigare ut. Det är väl inte att förakta på en bröllopsdag, eller hur?