Vårt bröllopstabberas

Första mötet och frieriet
Jag och Pär hade träffats vid något enstaka tillfälle och båda tänkt att den där killen/tjejen var snygg, men ingen kärlek vid första ögonkastet. Men så en vårkväll hamnade vi på samma fest och jag sökte ogenerat kontakt genom att börja leka med Pärs hår. Jag har alltid varit svag för långt hår. Efter den dagen började vi träffas så smått men det var först på sommaren samma år som vi blev ett par på riktigt. Den 30 januari 8,5 år senare kom frieriet och jag hade inte kunnat bli mer överraskad än jag blev. Det var en helt vanlig söndagsmorgon och jag låg kvar i sängen. Pär kom upp och vi pratade lite, men sen försvann han ganska snabbt igen. Jag klev upp och stod naken med rufsigt hår inne i badrummet när Pär plötsligt dök upp i dörröppningen och höll fram en leksaksring utan att säga något. Jag stirrade på den några sekunder innan jag förstod vad som hände, sedan började jag gråta och vi stod länge och kramades inne på toaletten.

Förberedelserna
Första delen av planeringen skötte jag. Det viktigaste för mig, förutom att gifta mig med Pär såklart, var att det skulle vara bra och passande musik både på vigseln för att skapa en kärleksfull stämning och på festen så att gästerna skulle kunna dansa och ha roligt natten lång. Vi kontaktade bandet The Women för musik under festen och lät deras kalender styra vårt bröllop. Datum sattes därför till fredagen den 5 augusti. Mitt under planeringen av bröllopet upptäcker vi till vår glädje att vi väntar barn. Detta visar sig dock göra så att den andra delen av bröllopsplaneringen upplåts till Pär. Jag börjar nämligen må väldigt illa och kräks mest varje dag. Detta håller i sig och dagen innan bröllopet kräks jag ut ur en körande bil på väg hem från dukning av festlokalen. Jag känner mig lite rädd för att måsta ha en spyhink bredvid mig vid honörsbordet, men min kära mamma tröstar mig med att vi ju kan ha lite blommor i den i så fall, för då ser den mer ut som en vas. Lyckligtvis gick det bra med den biten under bröllopsdagen. Jag tror att jag blev så distraherad att det avledde tankarna på illamåendet. Det hjälpte också att jag satt flera personer som ansvariga över mitt matintag under dagen. Magen fick aldrig bli tom för då kunde det hända en olycka.  Att kunna gifta sig hemma på gården var en önskan jag haft sen vi flyttade in. Tanken att kunna komma tillbaka till min vigselplats och i minnet kunna återuppleva den dagen hur ofta jag vill kändes väldigt romantisk för mig, och som gammal kunna stå på den platsen där jag då förhoppningsvis har levt ett helt liv, där jag gift mig med Pär och sett vårt barn växa upp.

Bröllopsdagen
Veckan innan bröllopet var det vackert och soligt väder varje dag, men klockan sex på morgonen på vår bröllopsdag vaknade jag av att regnet öste ner utanför. Jag tvingade mig att somna om, men när jag vaknade var läget detsamma. Vi som planerat att gifta oss utomhus hemma på vår gård visste inte hur vi nu skulle välja att göra. Vi hade en plan B och hade inrett vår loge där alla skulle få plats, men vi ville verkligen gifta oss utomhus. Trots dessa bryderier var både Pär och jag på mycket gott humör eftersom dagen skulle bli underbar hur än vädret var. Mina två barndomsvänner Åsa och Anna och Pärs syster Karin följde med när jag fixade håret och hämtade buketten. Vi hann också med en liten fika för att lugna nerverna. Under tiden var Pär hemma och fixade de sista förberedelserna. När jag kom tillbaka hem hade vädret blivit bättre och när gästerna började samlas konstaterade vi till vår stora glädje att vi kunde vara utomhus.

Fotograferingen
Två timmar innan vigseln kom vår fotograf Natalie Salomons hem till oss. Jag tänkte att det var bättre att ta bilderna innan själva vigseln så att jag inte gråtit bort allt smink. Det visade sig vara en bra ide för nog kom tårarna under vigseln alltid.  Alla mina idéer om hur jag ville att bröllopsfotona skulle vara gick ut på att vi skulle kunna vara utomhus och få en lantlig touch på bilderna. Vi hade oroat oss lite för det eftersom det regnat under dagen, men precis vid tiden för fotograferingen slutande det regna. Vi tog bland annat bilder i ett kornfält, med en Austin Cooper, sittandes på takbjälkar inne på vår loge och även med en flakmoppe. Tanken från början var att vi skulle använda moppen för att ta oss till festlokalen men vi insåg att det skulle bli lite riskfyllt med det ostadiga vädret så den fick vara med på några bilder istället. Innan hade jag varit nervös för fotograferingen men Natalie fick mig och Pär att känna oss avslappnade. Tiden gick fort och vi hade jätteroligt.

Vigseln
Jag och Pär stod nedanför en backe och väntade på att höra fiolmusiken börja spela, nervösa och lyckliga. Hjärtat bankade och medan vi började vårt intåg uppför backen sken solen genom molnen och Oviksfjällen och Årefjällen tillsammans med Storsjön skapade en storslagen kuliss bakom oss.
Under vigselakten sjöng min barndomsvän Anna Hansson Ringborg två sånger och då gick inte tårarna att hålla tillbaka längre. Det kändes stort att få stå där med Pär som jag älskar så mycket. Jag tänkte på att vi tagit oss igenom tuffa perioder tillsammans och jag tänkte på all glädje vi har tillsammans och kommer att få med det lilla livet som växer i min mage. Att få dela en så känslosam stund med alla människor som man har nära och som man älskar var en upplevelse jag aldrig glömmer.

Festen
Efter vigseln minglade vi på vigselplatsen och min vän Annica tog foton av alla gäster när de posade med en tom tavelram. Våra kära toastmasters Johan och Olle gjorde ett utmärkt jobb och såg till att allt rullade på utan avbrott och löste med finess eventuella problem som dök upp. Till exempel märkte vi snabbt att det var strömavbrott när vi kom fram till festlokalen. Som tur var hade kökspersonalen precis hunnit bli färdig med all mat så med den var det ingen panik. Oron var istället hur det skulle gå för bandet The Women som skulle spela. Som tur var kom strömmen tillbaka efter en halvtimme och festen blev inte påverkad alls mycket tack vara våra professionella toastmasters som inte lät sin inre stress lysa igenom. Under middagen blev det lekar och det hölls tal av alla slag och vi blev rörda och skrattade om vart annat. Under ett av talen kom det också in en överraskning till mig. Det visade sig att Pär hade fått göra en avbild av mig på sin svensexa. Han hade fått en låda järnskrot, två medhjälpare och en timme på sig. Resultatet blev en praktfull 2 meter lång staty med stor detaljrikedom vad gäller kroppens alla tillgångar. Efter mat och tårta bars borden åt sidan och The Women började spela. Dansgolvet var fullt från början till slut och det dansades som aldrig förr. Till och med vänner som vi aldrig tidigare sett på ett dansgolv drogs med av musiken och glädjen. Att bandets repertoar består av 60-talsmusik gjorde dessutom att föräldrar och släkt fick en nostalgitripp och spenderade natten ”shakeandes” på dansgolvet.

Efter bröllopet har jag och Pär kännt stor glädje och stolthet över vårt bröllop, över våra underbara familjer och vänner och främst över vår kärlek till varandra som vi fick fira på bästa sätt! Länge leve kärleken!